tankar om mänsklig omtanke

2010-05-27 [12:53] 

27/5 - 2010

Jag är en sån som alltid funderar. dygnet runt. Jag tror till och med att jag funderar i mina drömmar.
Jag tycker om att observera, iaktta folk. Jag tror att jag ser saker som andra inte ser, som andra inte lägger märke till.
jag vet inte om det är en bra eller dålig sak, det bara är.

När jag åker buss tittar jag gärna lite diskret på mina medpassagerare. Hur ser dom ut, hur är dom klädda, jag bildar mig en uppfattning. Sen kanske den inte alls stämmer, men vissa saker kan man ju förstå.

Om jag ser någon med skärsår på armarna, är det ju uppenbart att personen inte mår bra. Sen kan jag börja fundera på varför, vad är det som ligger bakom? Mobbning, problem hemma, deppression?
Ser jag någon som är uppenbart mager på ett anorektiskt vis, så börjar jag såklart fundera kring det.

Jag vet inte om andra får det, men i sådana situationer får jag en impuls av att vilja prata med personen. Säga något, fråga något. vad som helst. Visa att mänskligheten i stort inte är hopplös. Att det fortfarande finns mänsklig omtanke, att alla inte är egoister. *
Men gör jag det? Oftast inte. Varför? Delvis på grund av rädsla tror jag. Rädsla för hur personen i fråga skulle reagera. Sen vill man ju inte göra intrång i någons privatliv. Alla är ju inte som jag (tack o lov)

Alla skulle inte uppskatta det.